towards the end
Idag kom min finaste vän Frida hem till Sverige igen efter ett år som aupair i San Francisco. När hon ringde igår satt hon på flygplatsen och väntade på flyget som skulle lyfta om en timme.
Det är bara så jäkla sjukt! Kan verkligen inte förstå att det har gått så långt. Jag får ångest, det betyder ju verkligen att jag också lämnar snart. Jag kan hålla på och planera min resemånad hur mycket jag vill utan att det verkligen känns nära. Men nu går det liksom inte att undvika. Om 2,5 månad är jag hemma i Sverige igen. Självklart kommer det bli helt underbart att träffa min fina familj och släkt och alla älskade vänner igen, men det kommer ändå bli så svårt att lämna. Det svider i hjärtat redan nu när jag tänker på att jag inte längre kommer kunna träffa pojkarna varje dag. När man åkte hit visste man att man kommer komma tillbaka efter ett år igen med säkerhet och träffa alla igen, men när jag åker därifrån har jag ingen aning om när jag kommer få se dem igen. Jag vet inte ifall människor som inte gått igenom nått liknande kan känna igen sig i detta, är ganska så säker på att det är svårt att förstå vilken relation man får med sin värdfamilj och vännerna här om man inte testat på. Därför är jag iallafall glad för att jag har Frida där när jag kommer hem. Önskar bara att jag skulle kunna finnas där för henne också! För depressionen kommer komma, frågan är bara när.
Just nu håller min värdfamilj på att leta efter en ny aupair. Min värdpappa sa att de "visat intresse" för 6 st tjejer. Alla från sverige. Nått som både känns riktigt kul och lite jobbigt. På nått sätt blir ju allt mer personligt om det skulle komma en ny svensk hit. Liksom jobbigare att lämna över allting och presentera denna personen för alla mina vänner och "mina" saker. Men samtidigt är det ju massor med fördelar också, iallafall så länge man funkar ihop.
Nu ska jag försöka sluta tänka på hur lång tid det är kvar och istället ta tillvara på tiden! Förhoppningsvis får jag se New Orleans, Los Angeles, New York och DC innan jag åker hem. Plus att jag ska få uppleva Thanksgiving och en amerikansk jul. Dessutom kommer älskade Carro om 16 dagar! Sen ska jag umgås med min värdfamilj också. Mycket saker att se fram emot villsäga. Kommer komma hem urfattig, men det är ju som det var innan jag åkte också så det blir ju ingen skillnad.
Tre gånger har vi setts härborta. Det är väl ganska bra för att ha bott 300 mil ifrån varandra. Första gången här i Dallas, andra gången i SF och sista gången tillsammans med resten av gänget i SF igen. Vi har haft sjukt kul som alltid och nästa gång vi ses igen är det hemma i Jönköping. Tills dess får vi dra våra dåliga skämt över skype ♥
Det är bara så jäkla sjukt! Kan verkligen inte förstå att det har gått så långt. Jag får ångest, det betyder ju verkligen att jag också lämnar snart. Jag kan hålla på och planera min resemånad hur mycket jag vill utan att det verkligen känns nära. Men nu går det liksom inte att undvika. Om 2,5 månad är jag hemma i Sverige igen. Självklart kommer det bli helt underbart att träffa min fina familj och släkt och alla älskade vänner igen, men det kommer ändå bli så svårt att lämna. Det svider i hjärtat redan nu när jag tänker på att jag inte längre kommer kunna träffa pojkarna varje dag. När man åkte hit visste man att man kommer komma tillbaka efter ett år igen med säkerhet och träffa alla igen, men när jag åker därifrån har jag ingen aning om när jag kommer få se dem igen. Jag vet inte ifall människor som inte gått igenom nått liknande kan känna igen sig i detta, är ganska så säker på att det är svårt att förstå vilken relation man får med sin värdfamilj och vännerna här om man inte testat på. Därför är jag iallafall glad för att jag har Frida där när jag kommer hem. Önskar bara att jag skulle kunna finnas där för henne också! För depressionen kommer komma, frågan är bara när.
Just nu håller min värdfamilj på att leta efter en ny aupair. Min värdpappa sa att de "visat intresse" för 6 st tjejer. Alla från sverige. Nått som både känns riktigt kul och lite jobbigt. På nått sätt blir ju allt mer personligt om det skulle komma en ny svensk hit. Liksom jobbigare att lämna över allting och presentera denna personen för alla mina vänner och "mina" saker. Men samtidigt är det ju massor med fördelar också, iallafall så länge man funkar ihop.
Nu ska jag försöka sluta tänka på hur lång tid det är kvar och istället ta tillvara på tiden! Förhoppningsvis får jag se New Orleans, Los Angeles, New York och DC innan jag åker hem. Plus att jag ska få uppleva Thanksgiving och en amerikansk jul. Dessutom kommer älskade Carro om 16 dagar! Sen ska jag umgås med min värdfamilj också. Mycket saker att se fram emot villsäga. Kommer komma hem urfattig, men det är ju som det var innan jag åkte också så det blir ju ingen skillnad.
Tre gånger har vi setts härborta. Det är väl ganska bra för att ha bott 300 mil ifrån varandra. Första gången här i Dallas, andra gången i SF och sista gången tillsammans med resten av gänget i SF igen. Vi har haft sjukt kul som alltid och nästa gång vi ses igen är det hemma i Jönköping. Tills dess får vi dra våra dåliga skämt över skype ♥
Kommentarer
Postat av: Frutt
Jag saknar dig som bara den hjärtat och längtar tills du är på hemmaplan igen! <3
Postat av: kusin vitamin
kan verkligen förstå den där känslan, det räcker att vara på läger i ett par veckor och bo me folk man inte känt tidigare. Den tomheten man känner när man kommer hem är obeskrivbar!!
Trackback
